Här använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Tranan breder ut sig

Att tranan förekommer i stort antal i trakterna av Hornborgasjön, lär väl vara bekant för de flesta svenskar. Det är på potatisåkrarna i sydvästra Västergötland som det klassiska skådespelet äger rum. För den stora allmänheten är kanske den stora trandansen fortfarande vårens förnämsta fågelattraktion. Detta stora natursceneri kan numera i växande grad avnjutas också här i Östergötland. Mängden av tranor har under senare år ökat markant i vårt landskap. Fågelsjön Tåkerns omgivningar har haft regelbundna besök av allt större tranflockar både höst och vår. Även häckning förekommer vid fågelsjön, men är annars mera vanligt i våra skogsbygder.

Tranan är vår största och kanske stiligaste fågel. Längden från näbb till stjärtspets är 115 – 140 cm. Tranan mäter imponerande 200 – 240 cm mellan vingspetsarna. De tranor som häckar i våra mellansvenska bygder anländer hit något tidigare än de stora flockar på flera tusen fåglar som dansar i Västergötland m.fl. platser under våren, för att sedan dra vidare norrut. Tranans parningsdans sker såväl på rastplatserna som under häckningsbestyren, men också vintertid.

Tranor i fält uppträder i olika skepnader beroende på årstiden. Huvudets röda fläck är karaktäristisk på de vuxna fåglarna. Den eleganta buskformade fjäderplymen utgöres av fågelns inre armpennor och täcker effektivt den ganska korta stjärten. Färgen är på våren övervägande silvergrå, men under häckningen smutsar tranorna vanligen ner ryggen med brunt myrvatten, detta för att undgå upptäckt medan de trycker i det ofta öppet belägna boet. Tranan häckar också i stor utsträckning på skyddade platser. I dessa fall klarar sig fåglarna utan kamouflage, men uppträder ändå som en mycket skygg vildmarksfågel. Boet brukar vara stort och platt, byggt av ris, starr och vitmossa. Vanligen läggs två ägg i april – maj och ruvas ca en månad av båda föräldrarna. Dunungarna är förhållandevis mycket små och rävfärgade. Nu på hösten uppträder ungtranorna i en brunbeige mundering med gråbrunt huvud. Grodor, insekter och växtdelar står på menyn den första tiden. Potatis och smågnagare kan också förekomma, mera sporadiskt tages fisk och fågelungar.

Förr i världen, främst på medeltiden, hölls tranor även som husdjur. Man fångade tranor i s.k. ”limstrutar” på åkrar eller andra platser där fåglarna sökte sin föda. Struten beströks invändigt med lim och fylldes med ärtor eller något annat som frestade fåglarna. När tranan sedan förblindades efter att ha kört huvudet in i den i åkern nedstuckna struten, så var hon ett lätt byte för fångstmannen. Metoden användes långt in på 1600-talet enligt fågellitteraturen.

Det berättas i Svenska Jägareförbundets Nya Tidskrift år 1874 om tranan som husdjur. ”Hon är beställsam och det saknas ej uppgifter, att hon så som en hund kan valla andra djur. Helt märkligt är ock det husbondevälde hon i fångenskap tillvällar sig öfer sin omgifning, öfer stort som smått, folk och fä. Pojkar aktar hon ej mycket utan sköter dem helt ledigt.” Det sistnämnda verkar ju lite svårtytt för en nutidsmänniska. Man kan tro att tranan rent av var en mänsklig fågel?

Många legender frodas kring tranan, men vi får återkomma till dessa vid senare tillfällen. Själv fick jag uppslaget till den här artikeln ute vid Tåkern häromdagen. Där uppträdde tranorna både familjevis och i stora flockar.

Greger Johansson

Greger Johansson |  0141-589 15  |  070-343 98 94  | E-post

© Greger Johansson |  » Om cookies  |  » Sitemap