Här använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Storlomsstudier i sensommaren

Urtid och vemod över vikens stillsamma yta

I tidiga augusti satt jag vid Kvarnsjön i Kindabygden och studerade storlommar. Lommarna låg där så inbjudande för skisser i mitt block, alldeles i början av min kvällsexkursion. Efter några försök att fånga lommarna på papper var jag fast, det gällde bara att komma närmare. Jag körde bort några hundra meter utmed sjön till Skrakudden. Därifrån blev avståndet genom tubkikaren lagom närgånget. Tre utfärgade lommar sökte kvällsvila, såg det ut som.

Jag fick många studier den här kvällen: vilande, vaktande, putsande fåglar. Ibland två i vila, men aldrig tre, alltid en på vakt. Så småningom bildade fåglarna en flytande kolonn sakta glidande på vattenytan, den i mitten i vila. Den vilande verkade förtöjd på något sätt, men snurrande av den svaga vinden runt, runt. Ungefär som ett roterande skyltfönsterobjekt. Nåväl jag bestämde mig för denna formation direkt på ett stort akvarellpapper.

Kvällen efter blev det nya studier, värdefulla som komplement till den i grova drag kvartsfärdiga akvarellen. Kräftmånen var frånvarande, vad jag kan minnas, annars var det premiär den här andra lomkvällen som dock i övrigt var stilla och vacker. Affärernas "jumbo" vankades också i Lilla Fallvik på kvällen.

Här på hemmaplan har jag de senaste veckorna fortsatt mina lomstudier. Framför allt har jag ägnat min tid åt en lomfamilj med en årsunge, som uppehåller sig i en vik av sjön Salstern. Om man ser lommarna med mänskliga mått uppfattar man kanske ungen som överbeskyddad, men det är nu en naturens nödvändighet om arten ska leva vidare. Redan för tio år sedan slog ornitologerna larm om storlommarnas misslyckade häckningar. Hösten 1984 noterade jag tillsammans med en fågelskådarkollega inte mindre än tretton storlommar i Salstern, men ingen av dessa var ungfågel, vilket tydde på att häckningen helt misslyckats detta år.

Att se lomfamiljen i sin vik är därför både intressant och glädjande. Lomhonans ständiga närhet till den vid det här laget stora ungen verkar nästan överdrivet orolig. Liksom de flesta unga individer är lomjunioren yster och lekfull, bland annat använder den sina breda årfötter som skovelhjul - modell flodångare - och stänker omkring stora kaskader av vikens lugna vatten. Emellanåt putsas fjädrarna och plockas loppor, infetting och dykövningar om vartannat.

En rovfågel hörs över skogskammen och vips blir unglommen uträtad till trädgren, efter några sekunder som trädgren rinner lommen ner under vattenytan och försvinner. Beteendet är väl till 90 procent medfött även om lomföräldrarna verkar vara angelägna instruktörer.

Lommarnas ensliga läten i sena sommarkvällar för tankarna till urtid och vemod. Att se storlommar i daglig aktivitet eller i kvällsvila är en estetisk upplevelse av stora mått. Under september-oktober lämnar storlommarna vårt land och samlas då före flyttningen i speciella sjöar. Fågelsjön Striern i Kindabygden är en sådan lokal. Lommarna övervintrar som regel vid Medelhavet och Svarta havet. En del lommar övervintrar också utmed de svenska kusterna.

Storlommens vinterdräkt liknar ungfågelns i teckningen men är mörkare i tonen, näbben är dolkliknande och mörk i färgen. Ungfåglarnas näbb är däremot ljust grå. Ett storlompar lägger i allmänhet två ägg som ruvas omväxlande av lomparet i 28-30 dygn. Endast en kull förekommer per säsong.

Smålommen och islommen är andra arter inom lomfamiljen, av vilka den förstnämnda förekommer i nordliga svenska vatten, medan islommen huvudsakligen finns i amerikanska och isländska vatten. Dessa båda arter kräver dock var för sig utförligare presentation.

Beträffande storlommens ungfåglar vill jag påpeka att dessa ganska fort blir självständiga individer, trots föräldrarnas nästan mänskliga omsorger. Liksom för alla andra flyttfåglar gäller det att vara fullfjädrad när uppbrottet sker. I dessa självklara lomegenskaper ingår bland annat djupdykningar på mer än tio meter och simturer under vattnet på flera hundra meter. När en lom väl har fått upp farten flyger den även ganska fort, cirka 100 km/timme, men den behöver liksom svanarna en ganska lång startsträcka.

Storlommarnas föda består huvudsakligen av fisk men också kräftdjur, insektslarver med mera.

Gunnar Brusewitz citerar i sin skissbok 1700-talsprästen och ornitologen Gilbert White som i lommens teckning såg beviset för Guds makt och vishet. Med denna teologiska synpunkt på naturens fulländning slutar jag mina lomstudier för den här gången.

Greger Johansson

Greger Johansson |  0141-589 15  |  070-343 98 94  | E-post

© Greger Johansson |  » Om cookies  |  » Sitemap