Här använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Haren jägarnas favorit

Jag stod för ett antal år sedan tillsammans med den gamle jägaren Hassel vid vägskälet uppe vid Fallstugorna utanför Motala och lyssnade till krumbukterna i ett hardrev.  – Det låter som musik i mina gamla jägareöron, sade Hassel. Drevet gick någonstans i riktning mot Tjärfallet i en terräng som han kände väl. Bössan hängde fortfarande säkrad i sin rem på hans axel. – Snart är det jul, sa Hassel. – En hare vore ju inte så dumt, fortsatte han. Jag instämde och refererade till det fåtal harjakter som utgjorde mina egna erfarenheter i ämnet. Dessa minnen utspelade sig på 50-talet under de tidiga tonåren tillsammans med faderskapets jaktlag. Huvudparten av jägarna var montörer vid Saabs flygplansfabrik och väl sammansvetsade från vardagslivet i monteringshallen, där det utövades en respektlös humor som gubbarna tog med sig även till jaktstugan i Hycklinge. Jaktledaren Helge från Odensvi var däremot en allvarsman som hade en byggfirma i vardagslag. 

Jakterna med Helges stora stövare Stella och Saabaren ”Smålands” mera ordinära Hamiltonstövare ekade därnere i Hycklingeskogen och än i dag kan jag för mitt inre höra hundarnas skall och gläfsande vid tappt och upptag.

Från vägskälet i Fallstugebacken kunde vi nu höra jakten på Hassels eventuella julhare. Drevet tappade och togs upp med allt längre mellanrum - Det blir nog inget idag, sporde Hassel utan besvikelse i rösten, när hunden uppenbarade sig i skogskanten och verkade återvända till husse, men strax tog hunden upp jakten igen.

Jag själv for vidare neråt skjutbanorna för att fortsätta med något motiv vill jag minnas, kanske inspirerad av närheten till jakten, som troligen återupplivat mina gamla Hycklingeminnen än en gång. Minnen av kalla fötter på passet med en 16-kalibrig enkelbössa och dråpliga historier med de muntra, men något trötta Saab-montörerna efter den vanligtvis inledande festen som alltid gick av stapeln i jaktstugan kvällen innan jakten. Vi grabbar i nedre tonåren fick oss till livs fantastiska historier som ”gubbarna” Nisse Vikbo”, Tjäder, Björkman, ”Småland”  och inte minst faderskapet ”Hansa-Johan” hade att berätta, allt medan fruarna ständigt servade med nytt på matbordet och tisslade och tasslade i köket.

En morgon hade Stella, stövaren, dragit min mor Lisas säng tvärs över golvet medan hon sov utan att märka förflyttningen innan den var över, men Mor for upp med ett skutt när hon märkte att det låg en råtta i sängen, tillplattad och död.

Den händelsen liksom många andra passerade nog revy, när jag dagen efter mötet med jägaren Hassel åkte förbi hans lilla hus på Offerbyvägen. Det hängde nämligen en fin skogshare med granris på verandan till den Hasselska bostaden. Jakten hade lyckats till slut för den gamle jägaren och den väckte minnen av liknande upplevelser i min egna ”forntid” där den eventuella haren brukade hänga på ”vedbon” till allmän beskådan intill den stora vedhög som vanligtvis ”Nisse Vikbo” åstadkom på lediga stunder i jaktlaget.

Svenskharen (skogsharen) har funnits i Sverige sedan ca tiotusen år anses det enligt forskningen. Den numera vanligaste av våra harar, tyskharen (fältharen) var en tid utrotad Sverige, men återinplanterades i mitten av 1800-talet och har sedan spridit sig med känt resultat. Min egen erfarenhet är dock att båda harsorterna har minskat i vårt landskap på senare tid.

I folktron har haren knappast något gott anseende och jag har tidigare i Länstidningen bland annat beskrivit harens feghet och hur han i förbund med häxor och självaste djävulen tjuvmjölkade kor och tog hem mjölken till häxans hus. I konsten är haren ofta avbildad som en symbol för rädsla, falskhet och orsak till allehanda olycksöden. Exempelvis så befarades att den som såg en hare på kvällen skulle brinna inne vid en eldsvåda. Korsade man en harstig med en mjölkkruka så surnade innehållet innan kvällen, och så vidare.

Som motpol finns de riktiga naturskildringarna, på tavlor av kända konstnärer med Bruno Liljefors i spetsen, där haren uppträder som det ädlaste av jaktbart villebråd, en värdig motståndare för jägaren och ett fint motiv för konstnären. Från 1600-talets historia animalium, hämtar man kunskapen att bränna ett harhuvud till aska och sedan blanda innehållet med honung och röra ihop innehållet till en salva. Smetar man sedan innehållet på en flintskallig så börjar håret strax att växa! Inom folktro och traditioner finner vi således även positiva egenskaper hos haren.

Mera påtagligt för oss, från skrock förhoppningsvis befriade nutidsmänniskor, är skadorna i våra trädgårdar, skogsplanteringar och dylikt. Särskilt fältharen har ett gott öga till unga fruktträd, där den gnager av barken, med skador som följd. Det gäller för villaägare och andra att se till att trädstammen har skydd ganska högt upp från marken.

Ingen vet var haren har sin gång brukar det sägas, det vet däremot haren själv med stor säkerhet. Skogsharen känner sina stigar, han nyttjar samma gamla invanda spår år efter år och nöter till slut upp små smala gator i mosstäcket här och var inom reviret. I skymningen kommer skogsharen ut från sitt skyddande gömsle där han ligger och trycker under dagen. Haren söker sommartid bete på ängarna och som vi vet även i trädgårdarnas salladsland och dylika näringsrika miljöer. Vintertid är lövsly på hyggen en basföda, liksom granplantornas bark, till förfång för våra skogsägare.

Som exempel på harens lurighet citerar jag här ett litet stycke ur vännen och kollegan Göran Boströms bok Gränsland: ”Skallet närmar sig och med ens får jag se haren komma tassande en bit in i skogen. Han gör sig ingen brådska när han så småningom hoppar in på vägen ett hundratal meter ifrån mig. Han följer vägen en bit. Där stannar han, vänder och tar på harars vis samma spår tillbaka, för att avsluta med ett långt hopp av vägen på andra sidan.”Kanske har han på detta sätt tidigare gjort sig kvitt rävar och andra förföljare. Och nu var det hundens tur att bli lurad.”, fortsätter Göran.

Som jägarna brukar säga, haren är en favorit att jaga och en värdig motståndare.

Greger Johansson |  0141-589 15  |  070-343 98 94  | E-post

© Greger Johansson |  » Om cookies  |  » Sitemap